Har gått igenom mina bilder och lagt det jag skall använda i en mapp. När vi var på scrapingen fick vi en värdekupong på 329kr. Har funderat länge på att göra en fotobok men det har hela tiden runnit ut i sanden. Nu när det har regnat och när jag tar e paus från den starka solen så passar jag på att greja lite med fotoboken. Tänkte jag skulle göra en bok om gården så min tyska mamma får se hur vi har det. Boken är på 26 sidor, trodde jag skulle fylla upp dem snabbt! Men det är lite knivigare än jag trodde att välja bilder.

Passa på att vara inne en stund, det känns som jag bränt mig i ansiktet. Vill inte vara sönderbränd när jag åker på Göta Kanal och hälsar på Doritz.

Skapad av Ingalill Sjögren

Fick ett brev från Tyskland idag och denna gången var det betydligt större text, så vi kunde översätta det själva efter lite klurande. Det är att meningarna blir väldigt omvända och dåtid och nutid mixas ihop. Hon har har varit sjuk i vad vi fick till bältros ( Kopf-Gurtelrose ) som tydligen kan sätta sig vid ögonen också! Jag har annars hört att man kan få det runt magen. Detta är något hon har haft problem med i många år. Skall kolla med en på jobbet så jag inte är helt ute och cyklar.

Sen fick jag sjukhuspappret på min bror när han föddes och det var uthämtat för 5 år sedan. Hoppas verkligen inte att anledningen de inte pratar med varandra är för att de dolt en massa. Det här nedtystandet som mina föräldrar körde med i alla år, och alla funderingar man hade som man bara kunde prata med brorsan om, var ganska jobbigt. När han dog kände man sig så förbaskat halv, allt ställde sig på kant och det kändes som man skulle explodera.

Av en slump tittade jag på Världens adoptioner som går på kanalfakta. Det handla om ett par som ville adoptera en äldre pojke på 5 år. De var lite osäkra för de hade hört att äldre barn inte fäster sig så vid sina nya föräldrar! Hmm! Beror ju på hur man blir bemött! Tystnade om ens ursprung skapar bara gigantiska hål. Är man öppen blir ju även barnet oftast öppen. Men när den här lille pojken skulle ta farväl av sin biologiska storasyster var de nya föräldrarna definitivt inte beredda på smärtan i storasysten. De hade innan pratat om hur fint han kommer att passa in i deras familj! Hans nya syskon o.s.v , hur bra han nu skulle få det. De hade inte tänkt på vilken smärta det innebar för hans biologiska familj. Oftast fins det ju en orsak till att man tar ett beslut om att adoptera bort.

Jag har lite blandade känslor för det här. Visst skall folk adoptera men jag hoppas verkligen att rätten om att veta sin ursprung följs bättre. För min del är det väl tur att mamma blev så senil att jag fick se en så mycket mjukare sida av henne och att jag var hos henne såpass mycket under de sista åren.

Skapad av Ingalill Sjögren

För ett tag sedan tog jag kontakt med Frälsningsarmén som letar upp släktingar om man är adopterad. Har letat förut men bara sprungit in i en vägg. Sekretessen är lite annorlunda i Tyskland. Jag har fått två brev från min biologiska pappa för över 20 år sedan men så blev det tyst och åren går.

Har fått brev från Frälsningsarmén med jämna mellanrum och så fick jag ett i dag som var mycket tunnare. Det stod att han dött för vad de tror runt 5 år sedan, som sagt sekretessen är lite annorlunda. Vill jag ha mer information så måste jag själv skriva till myndigheterna. Shit! trodde jag var beredd på det värsta, men det sved bra ändå. Där är nackdelen när man skjuter upp ting.

Är min biologiska mamma också död lär jag aldrig få reda på var min bror är. Det känns ruskigt frustrerande! Jag har ingen aning om vad han heter, hur gammal eller något. I bland kan jag känna att det var tur att mamma blev så senil och go på slutet, risken hade varit att jag blivit himla bitter annars. Vad fn gav dem rätt att sno min identitet egentligen, att aldrig svara på frågor eller ge mig bekräftelse.

Shit! vad jobbigt det känns just nu. Hur tusan kunde de säga att det åtminstone inte splittrade syskon när det var  precis de det gjorde. Fick reda på att jag hade en bror till, när min bror som kom med mig till Sverige hade dött. Det sved att aldrig kunna säga till min bror hur rätt han hade, han mindes en bror men väldigt vagt. Vi hade ju en del minnen från barnhemmet och andra vi varit hos.

Hur tusan kunde de få för sig att så fort vi kom på båten så upphörde det att vi skulle prata tyska och minnen, frågor ignorerades och tystades ner. Jag var ju inget spädbarn utan en fullt tänkande 5 åring.

Skapad av Ingalill Sjögren