Idag var det kärringonsdag och vi städade ur hos mamma. Det kändes bra att vi var så många och att det gick så fort. När vi kom hem var det tänkt att gubben skulle ha maten färdig, men det tog ett bra tag innan han hade gjort rent grillen och hittat allt han skulle ha. Rosa var väl den som var hungrigast i dag och såg bara desperatare ut allt efter tiden gick. Till sist var hamburgarna klara och jag han inte ens ur stolen innan Rosa och Elvy hade försett sig med varsin hamburgare. Med tanke hur mycket jox de la i mellan är jag imponerad att de fick in det i munnen med den hastigheten. De var redan inne på sin andre innan jag hunnit börja med min.

Medan Rosa och Elvy satt och små tjattrade så hade jag bäddat ner mig i hängmattan med ett täcke och kände hur otroligt trött jag var. Det var tur att jag skulle köra dem hem annars hade jag väl blivit sovande ute i natt. Hängmattan är riktig förrädisk och till och med Elvy har varit på väg att somna, hon som i normala fall måste sova hemma och med öron proppar.

Skapad av Ingalill Sjögren

Idag somnade mamma in stilla och fint. Ingmarie hade fått besked av sjuksystern på avdelningen att det var dags för vak på natten och hon undrade hur vi ville göra. Det är inte alla människor förunnat att kunna vara med sina nära och kära i sådana här situationer, utan allt brukar bara komma som en jätte-chock och det tar lång tid att hämta upp sig. Så även om beskedet var oerhört stressande så kändes det ganska okey och man fick tid till att förbereda sig lite. Det kändes bra när vi satt och pratade minnen och det gladde mig att mammas lillebror var med. Även om inte jag känner honom så väl, så har mamma pratat mycket om honom och hela hon har lyst upp när hon har berättat om saker de gjort tillsammans och ett å annat hyss han gjort när han var liten. Det har aldrig funnits någon tvekan i hur mycket hon har älskat honom, även om det blev glest mellan besöken. Självklart är det skönt att Claes-Olof satt med fram till morgontimmarna innan han åkte hem och kollade till pojkarna och djuren. Elvy som har varit världens stötta de sista åren hos mamma var med hela tiden och det är något jag värderar oerhört högt. I sådana här situationer när jag ibland kan se lite oberörd ut men hela magen känns som den skall frätas sönder och jag helst vill skrika som en galning, så vet jag att Elvy vet hur jag känner det och kan hålla mig lugn. Personalen var helt otroliga som fixade fram sängar och stolar så vi skulle ha det så bekvämt som möjligt. Så hela Eklanda gårdens personal skall ha all världen blommor som underlättade allt det sorgliga till att bli något speciellt och fint.

Skapad av Ingalill Sjögren

Tisdagstema : ömt      Ömt och ömhet kan ibland inte fotograferas. Mamma fick ytterligare en stroke förra måndagen och kommer troligtvis inte att vakna upp. Personalen på Eklandagården är fullständigt fantastiska som visar mamma stor ömhet och omtänksamhet. Vi var lite bekymrade att mamma skulle behöva flytta till ytterligare ett hem när hon nu var dement och så pass gammal. Visst blev det en förvirrande händelse som tog lite kraft ifrån henne, men sen såg vi bara förbättringar. I stället för att enbart sitta i rullstol så började hon kunna ta sig fram med rullatorn och blev bara piggare och piggare. För oss anhöriga var det helt underbart att se henne blomma upp på detta sätt och se hur personalen ibland med små medel men med stor ömhet och medkänsla kunde få henne till både det ena och det andra. Även om mamma inte förstår att jag är hennes dotter, så vet hon att jag tillhör henne på ett eller annat sätt. När personalen frågade mamma om hon kände igen mig och Elvy, så tittade mamma på Elvy och utropade ” jaja det är ju hon den gröne”. Elvy och jag har känt varandra sedan tonåren och hon började följa med till mamma för att underlätta när vi pratade, mamma förstod bitvis vad vi pratade om och det blev så mycket lättare när vi satt i en liten ring och små-tjattrade. Så man kan säga att hon fick en bonus dotter på gamledar. Elvy brukar alltid ha en neon-grön jacka på sig, därav ”den gröne”. Det känns så fint att veta och framförallt känna sig trygg på att personalen bryr sig. Den här buketten får för mig symbolisera ömt/ömhet idag. 

Skapad av Ingalill Sjögren