Efter idogt tjatande och luskande så bar det av in mot staden, jag hade varit helt säker på att vi skulle åka paddan. När jag såg kajen så tänkte jag direkt, WOW! Vilken intuition jag har för sånt här! Båt blev det men ingen fjuttig paddan utan Ostindiefararen Göteborg som vi skulle gå guidad tur på.
Medan man väntade på att få gå ombord kunde man fika och titta på när de tidstypiskt lagade seglen och tillverkade smide. Spana in den enorma trådrullen! Mängder med folk och de flesta hade riktigt stora kameror med sig och min Canon såg ut som en liten pocket kamera. Förstår mig inte på folk, har de köpt de här svindyra kamerorna som någon bling bling-pryl?! Jag kände äntligen, så har jag hamnat i en grupp på 25 personer och hälften hade stora systemkameror.
Var det någon som fotograferade då?! Japp! Pygméen från Krakelgården! Hennes kamera gick som vanligt på högtryck. Resten då? Nix! Jo förresten, en gubbe tog lite bilder. Jag såg att de tittade på mig när jag smattrade igång men det lade de snabbt ner när jag tittade på deras kameror. Jag har haft koll på min kamera i åratal och sett hur den har gått från 300 och uppåt, innan jag till sist fick råd med hjälp av arvs pengar. Jag älskar min kamera och den skall gå på högtryck och inte användas som dekoration.
Vi hade jätteroligt och fick en så glad och stolt guide med berättarglädje att turen tog en timme och av och till blev det lite knöigt med alla grupper som skulle samsas. Jag kommer inte riktigt ihåg allt guiden sa men han varnade oss för att allt var ny-intjärat så vi skulle vara försiktiga och att repet som gick runt den stora styrratten var gjort av 14 Finska älgar.
Tavlan med bokstäverna är initialerna på det 20 viktigaste personerna som har hjälpt till att återskapa Ostindiefararen. Helt underbart skepp och man kan få åka med men jag föredrar nog när det ligger hyfsat stilla i en hamn. Det lilla den gungade av och till räckte gott för mig. Min första resa någonsin var till Barbados och gubben envisades med att åka alla skepp han kunde, ingen som helst tanke på att jag var gravid och mådde skit! Kommer aldrig över att jag såg ut som Hulken i 2 veckor och bufflade mig förbi folk för att komma först i land. Jösses! Om någon stod ivägen.
När vi var på väg till bilen kom jungmännen från sin träningsrunda på väg tillbaka till Ostindiefararen. De fick plocka av flaggan och lägga sig ned för att komma under broarna. Gubben hade tänkt avsluta med ett restaurangbesök på vackra Nordgården, men vi var båda så nöjda med alla intryck att det är bättre att spara Nordgårdsbesöket när även den gamla butiken är öppen.
